THE IMPERIAL BAND

1. 1. Yaaka Hula Hickey Dula 
   

2. 2. My life will be sweeter  someday 
   

3. 3. Ciribiribin 
   

4. 4. I can´t escape from you 
   

5. 5. Yearning 
   

6. 6. Cotton song 
   

7. 7. Bouncing around 
   

8. 8. Casey Jones 
   

9. 9. Ida 
   

10. 10. Midnight hour blues 
    

11. 11.I´m alone because I love you 
    

12. 12. Take this hammer 
    

13. 13. Mazie 
    

14. 14. Daddy I´m coming back to you 
    

15. 15. Tell me your dreams 
    

16. 16. Blues 
    

17. 17.  Meeting at the building 
    

GHB RECORDS BCD –144

Christer Fellers, tp, Ralph Wandler, tb, Örjan Kjellin, cl, Lars Edegran, p, vo, Ingemar Wistrand, bjo, Guy Öhrström, (1-14), Karl-Göran Sörnäs, b (15-17), Krister Öhrström ,dr.

Inspelad 1962-1964.

Tid: 50:39

Under 1960-talet fanns i Stockholm ett stort antal orkestrar som spelade traditionell New Orleansjazz. Jens ”Jesse” Lindgren ledde sitt Eagle Band. Bröderna Ingelstam blåste sousaphon respektive trombon i  Excelcior Jass Band. Lars ”Sumpen” Sundbom spelade i ett antal olika konstellationer.  Kustbandet spelade, då under annat namn, i renodlad New Orleansstil. Andra band hette t.ex. Conservative Jazz Band, Sporting House Jazz Band och Superior Jazz Band. Det senare Bunkinspirerade namnet Superior Jazz Band bars för övrigt av två band som varandra ovetandes tagit det. I det ena Superiorbandet trakterade jag banjon. De två orkestrar som – i vart fall i mitt  tycke – var de bästa inom den renodlade New Orleans-stilen var Original Optimus Orchestra och The Imperial Band.  Optimus återuppstår då och då med några av originalmedlemmarna under namnet New Optimus Orchestra (se t.ex.  recensionen  i Jazz Pulsen nr 5 2010). Imperial har inte samma möjligheter till reunions eftersom två av medlemmarna, Örjan Kjellin och Lars Edegran, sedan mitten av 1960-talet är proffsmusiker i USA. Emellanåt kommer de tillbaks till Sverige och tar då tillfället i akt att spela med några av sina gamla vapendragare.

Den nu recenserade CD-n är en mix av några EP-skivor som bandet spelade in före det att Örjan och Lars flyttade till USA. Inspelningarna ligger tidsmässigt  före konsertinspelningen ”Bakom galler” (recenserad i Jazz Pulsen nr 5 2010). Vid inspelningarna 1962-1964 medverkade Lars med sitt  pianospel och sin sång.

På skivan finns en rad standardlåtar som New Orleans band brukar spela, t.ex. My life will be sweeter someday, Tell me tour dreams och I can´t escape from you. Här finns även andra mera sällan hörda melodier som Ida, I´m alone because I love you och  Daddy I´m coming home to you. Till detta kommer låtar från Leadbellys repertoar som Cotton song och Take this hammer. I dessa sjunger Lars så att tankarna går till en ärrad svart slav på bomullsfälten i USA:s sydstater..

Melodierna spelas i traditionell New Orleans stil, dvs. i princip utan solon. (En förklaring till att det inte förekom solon i den ursprungliga jazzen lär vara att krögaren som betalade gaget krävde att alla musiker skulle spela hela tiden. Om en blåsare tog ett solo ansåg krögaren att  de andra blåsarna hade rast och ville därför inte betala dem för den tiden.) Med enstaka undantag spelar alla sju musikerna hela tiden. Christer Fellers spelar ledstämman på ett sätt som påminner om Kid Howard och Percy Humphrey. Inte minst i Ciribiribin spelar han mycket kraftfullt och får de övriga med sig så att det svänger rejält.  Att han inte heller är främmande för att spela med sordin hörs i Take this hammer. I flera  av låtarna låter Christer Örjan eller Ralph ta över. Det är – med två undantag – aldrig fråga om rena solon utan när Örjan spelar ledstämman så backar Ralph upp och vice versa. Exempel på sådana duetter finns exempelvis i Yearning och Casey Jones. I dessa partier slår Krister på träblocken så man tror att Baby Dodds har klivit upp ur sin grav.

De få solon som – bortsett från sånginslagen – förekommer är i de två blueserna. Midninght hour blues är Leroy Carrs slagnummer. Den andra bluesen har inget namn. Båda spelas med stor känsla. I båda blueserna tar Örjan och Ralph varsitt solo, mycket känslosamma. Christer avslutar båda blueserna med att mycket kraftfullt leda ensemblespelet.

Rytmsektionen förtjänar ett särskilt omnämnande. Den får hela tiden bandet att svänga. Kompet finns där och stöttar blåsarna men stör aldrig som vissa andra rytmsektioner kan göra. Eftersom rytmsektionen gör ett perfekt teamwork är det svårt att peka ut enskilda insatser. Vad jag som gammal ”New Orleans-freak” särskilt uppskattar är när Krister slår på träblocken och när man hör en ”slappbas”.

Sammanfattningsvis är det en ovanligt bra CD.  Jag hade ett minne av Imperial som ett mycket bra band och köpte denna CD delvis av nostalgiska skäl. När jag lyssnat på den flera gånger upptäcker jag att Imperial faktiskt låter om möjligt ännu bättre på skivan än när jag hörde bandet live på 1960-talet..

Av Imperials medlemmar flyttade Lars Edegran och Örjan Kjellin till USA i mitten av 1960-talet. De är kvar där och har lyckats som proffsmusiker. Av de övriga medlemmarna så spelar Christer Fellers både med sitt eget New Orleans Band (se Jazz Pulsen nr 5 2010) och med Blommans Dixieland Band.  Krister Ohlsson kan höras med Swingsters. Om de övriga fortfarande är aktiva musiker vet jag inte.

Nils-Bertil Morgell

Jazzpulsen  #1 -  2011.