Sommaren 1961 låg det en pråm under Tranebergsbron i Stockholm. ( I vår föreställningsvärd låg den nog egentligen förtöjd vid en kaj i  New Orleans.) Dit kom vi från olika delar av stan för att jamma. Tycke uppstod och snart var The Imperial Band bildat.  Vi ville spela New Orleansjazz inspirerad av Bunk Johnson  och George Lewis  m fl, men också av orkestrar från 20-talets New Orleans som Armand Piron och Louis Dumaine. Dessutom kom Lasse Edegran med en bunt låtar från Leadbellys repertoar. Vi blev ett av ”Brommabanden” och fick snart spelningar på San Jacinto i Abrahamsberg och Manor House i Enskede. Gjorde succé på orkestertävlingar,  spelade på skoldanser mm. Vid denna tid, f.B. (före Beatles), ordnades också stora konserter med traditionell jazz på Konserthuset där vi medverkade. Sedan följde spelningar ute i landet – Linköping, Borås och inte minst Helsingborg (där vi faktiskt hade en liten fanklubb).

Vid Jazzfestivalen i Landskrona 1963 befäste vi vår ställning i Sydsverige. Vi gjorde en turné till Danmark på nyåret 1964. Så spelade vi in plattor också – tre EP blev det 1962-64, utgivna på Sture Hellströms lilla märke Pirate Records, nu återutgivna i CD-format på GHB.
     Men, det riktiga New Orleans lockade. 1965 åkte Lasse dit och året efter var det Örjans tur. Den här plattan är kanske det sista som spelades in med en nästan intakt orkester, Lasse var redan over there, och Örjan höll på att packa. Efter sju år återförenades vi för en stund på Mosebacke när våra emigranter kom på turné med New Orleans Joymakers.
     Som part i målet ska jag väl inte uttala mig om musiken på den här skivan, men av reaktionerna att döma upplevde publiken den som fängslande.......
                                                                                                                                                                                                                                                                                                 Krister Ohlsson